Nu ska jag lätta på mitt hjärta och jag orkar inte skriva varför jag inte har skrivit något på typ 200 år. Men jag måste skriva det här för att min pappa läser min blogg och jag tycker han förtjänar att veta varför.

 

Jag är kär. Jag har varit kär i hela mitt liv. Jag kanske är konstig just nu men jag är väldigt upprörd. Jag är väldigt olyckigt kär. För jag har ingen möjlighet och få den jag älskar. Men egentligen vet jag inte vem jag älskar. Jag vet bara en sak. Jag älskar katter. (Haaaahaaa! där lurade jag er allt xD)

Saken är att jag kommer inte få någon katt. Jag vill ha en liten pojkkatt som heter Norbet. Inte så enkla krav men huvudsaken är att den säger myjao.

Min historia är att när jag var tio eller elva fick jag världens bästa katt. Han hette Turbo. Han var vit med gula fläckar. Jag fick han från Sanna och Sofia. När Turbo föddes var det redan bestemt att jag skulle få han. Jag var hos min lilla bebis så mycket så möjligt i 8 väckor tills jag fick ta han hem till mig. Den dagen när jag fick ta han hem i en liten skokartong med tidningar och filtar var en av mina lyckligaste dagar i mitt liv. Han älskade ochbli buren och när jag lyfte upp han, kramade han min nacke. Han växte också upp med Frodo min hund. Så när han var lucklig viftade han på svansen. Han var min bästa vän och vi älskade varandra. Han var glad och levde med mig i ca3 år till han hittade ett annat ställe en kilometer ifrån oss. Nu är han glad och bor med en stor vi fluffig hund. Han är lycklig, och då är jag lycklig.

Men nu kommer till varför jag jag är olycklig. Jag är typ jag-har-ingen-katt-deprimerad. Jag frågade pappa 2 väckor innan jag blev 14 varför jag inte kan få en katt, men jag har inte fått något mer motiverat svar en att han vill inte ha någon katt. Sen har jag frgat han varje dag och inte fått något vidare bättre svar. 

Och det är darför jag skriver det hära. För varje gång jag ser en katt, i verkliget eller på bild, så får jag som ett stort hål i mitt hjärta. Som att bli knivhuggen. Jag tänker alltid; tänk om man hade en katt nu. Jag vill ha en annan skans, en ny katt, en ny bästa kompis. Men den kan jag inte ha. En vän hade hittat övergivna kattungar och mamman och dom kunde inte behålla dom så om ingen ville ha dom skulle dom avlivas. Jag frågade pappa, han sa nej. Jag är seriös jag grät en hel natt. Han fattar inte att jag värkligen, värkligen älskar katter så att jag ligger uppe på nätterna och gråter över att jag inte har en liten Norbet bredvid mig. Jag vill typ bara flytta hemifrån och köpa en miljon katter. Då kan pappa aldrig säga nej. Jag får vä lockså typ flytta ner til malmö så kommer han väl inte så oftaför att klaga på alla katter :P

 

Och Ja! Nu vet ni hur jag känner för katter! Ni fattar väl att jag är väldigt konstig när jag är trött. Och det är darför ni får gissa er fram på felstavade ord!

Min älskade bäbis katt Turbo. Kanske inte kan kalla honom katt. Han är typ x4 katter... JÄTTE STOR!